När stålkastarna lyser upp den kolsvarta asfalten och jag omges av vita vägstreck som flimrar förbi i mörkret, det är då, just där bakom ratten som jag ofta får finfina ideer till bloggen och vet precis hur det ska läggas upp. Sen händer något märkligt.
Bekvämt tillbakalutad i soffan, i hemmets lugna vrå, uppbullad med kuddar och filtar med lille varma goa lilleman i knät - så vips - är det plötsligt vakuum i knoppen. Varenda hjärncell har flytt sin kos och minnet känns som en omformatera hårddisk.
Brukar försöka sansa mig efter den första besvikelsen och försöker anstränga mig men hur jag än vänder och vrir och irrar omkring i hjärnkontorets vindlande korridorer så ser mitt liv ändå alldeldes precis ut som vanligt. Lagom odramatiskt, mystrevligt, svenssonaktigt och ointressant. Hur kan då minsta lilla händelse utvecklas till ett litet drama med små detaljrika berättelser där bakom ratten och varför, varför kan jag inte hålla tråden och nysta vidare?
Det är för mej en gåta.
Jag känner verkligen igen. En planeringens mästarinna är jag också, men en idiot på genomförande!
SvaraRadera