Värre än tandläkar'n

Blev fotograferad idag, usch jag verkligen avskyr det. Försökte att uppföra mig och inte spy galla, miljoner ursäkter över den obekväma situationen och den stackars fotografen. Det gick väl så där. Hon var snäll och lyssnade gav instruktioner och småpratade trevligt. Verkligen jätterar.

Men inte kommer det något gott ur detta - en ful fet kärring med passerat bäst-före-datum.
Försöker intala mig att det är så här verkligheten ser ut och att det är jag där på bilden. Man ska gilla sig själv och acceptera sin ålder. Men vad f*n. Ålder är inga problem men kärringen på bilden känns definitvt inte som jag. Ska jobba på det där med att gilla läget och acceptera faktum och det är verkligen inget problem förrän man ... som sagt ... ser resultatet i displayen.

Förr i min ungdom kunde jag då och då, i ljusa stunder, trösta mig med "Du är ful - Jag är fet - Jag kan banta". Men nu då när båda passar lika bra. Finns det någon sorts mantra eller annan terapeutisk övning tro?

Varför är det så avskyvärt att vara på den ena sidan a kameran och så himla kul på den andra? Någon sorts balans bordet det finnas - för rättvisan skull - eller?

Så mycket behagligare med ett tandläkarbesök. Kort uthärdligt plåga men sen fina och hela tänder.

(inget foto av förklarliga skäl)

Avslöjad

I förrgår kom hon travande mot mig.





Det spratt till i magen av en lyckokänsla. Självklart belönades hon. Som tack för att hon tagit emot min "gåva" fick jag nåden att ge henne en lång vänlig klapp längs halsen.

Jo det är så fjäsk fungerar i vår hage.


Igår

... hade resten av flocken kommit på vår hemlighet. Efter ett halvårs smusslande trugande hade vår hemlighet avslöjats. Alla 20 kom travande emot mig.

Glup, vänligt sinnade förvisso men när de mer ranghöga börjar hävad sin rätt är det inte jättekul att befinna sig mitt i smeten. Min Perla är inte ranghög och förpassades snabbt. Fick muta huliganen/erna, min egen och snabbt som en vessla smyga till pärlan en smakbit.

Sen gällde att högga tag i egna pållen och förpassa sig snabbare än blixten ur hagen.

Nu gäller det att överlista "krokodilerna", så att fjäsket kan fortgå i det dolda.

Fjäsk

Jag erkänner, jag fjäskar. Varje gång dessutom - helt emot mina egna moralpredikningar om att fjäsk leder bara till bekymmer och fula ovanor.

Jag, den svaga
Men fjäsket behövs, intalar jag mig själv. Hur skall jag annars nå fram till den där skygga individen som bara drar sig allt längre bort från oss, sluter sig i sin egen bubbla.

Hon, den vilda
Den speciella, den skygga, den mystiska med en integritet som är ett mysterium. Varför blockerar hon sig, gör sig oemottaglig?

Naturligtvis vet jag. Livet har inte alltid varit snällt, något har hänt en gång för längesedan. Jag har hört historien och förstår.

Hon glömmer aldrig.

Varje dag
Smygs det med något extra bara för hennes skull.

Nu vet hon att varje dag, när någon särskild dyker upp, kommer något bra, något trevligt, något gott utan krav på respons, prestation, klapp.

Trägen vinner
Hon höjer sitt huvud, spetsar öronen och vet att - nu, nu kommer hon. Styr stegen rakt mot mig och där finns inte längre tillstymmelse till tvekan eller skymten av oro varken i kropp eller i blicken.

Förväntansfullt stannar hon vid min sida. Höjer, krummar på nacken, jo jag ser att hon tigger eller snarare ber snällt och väntar. Inget nafsade, ingen flykttendens bara vänligt väntande.

Knäckebrödet är uppskattat som alltid. Brödet tar slut och en lätt klapp innan jag går vidare i hagen.

Första inlägget i andra bloggen

Kan detta vara något?

Har redan en blogg, fundrar om jag kommer att hänga här.

Nåja, den som lever får se.

En bild från årets Tjörn Runt får duga som testbild.

Hmm, skulle kanske försöka att få till en profilbild också.