Blev fotograferad idag, usch jag verkligen avskyr det. Försökte att uppföra mig och inte spy galla, miljoner ursäkter över den obekväma situationen och den stackars fotografen. Det gick väl så där. Hon var snäll och lyssnade gav instruktioner och småpratade trevligt. Verkligen jätterar.
Men inte kommer det något gott ur detta - en ful fet kärring med passerat bäst-före-datum.
Försöker intala mig att det är så här verkligheten ser ut och att det är jag där på bilden. Man ska gilla sig själv och acceptera sin ålder. Men vad f*n. Ålder är inga problem men kärringen på bilden känns definitvt inte som jag. Ska jobba på det där med att gilla läget och acceptera faktum och det är verkligen inget problem förrän man ... som sagt ... ser resultatet i displayen.
Förr i min ungdom kunde jag då och då, i ljusa stunder, trösta mig med "Du är ful - Jag är fet - Jag kan banta". Men nu då när båda passar lika bra. Finns det någon sorts mantra eller annan terapeutisk övning tro?
Varför är det så avskyvärt att vara på den ena sidan a kameran och så himla kul på den andra? Någon sorts balans bordet det finnas - för rättvisan skull - eller?
Så mycket behagligare med ett tandläkarbesök. Kort uthärdligt plåga men sen fina och hela tänder.
(inget foto av förklarliga skäl)
Min mamma brukar säga att hur jävlig man än ser ut på bild kommer man att säga om fem år att "fasen va snygg jag var då!".
SvaraRaderaVisst stämmer det. Är det inte tragiskt - det blir bara värre och värre. Tur att man själv bryr sig mindre och mindre. Det hänger förmodligen ihop. Inuti känner man sig som 25 iallafalla och speglar och kameror är hyfsat lätta att undvika.
SvaraRadera