Fjäsk

Jag erkänner, jag fjäskar. Varje gång dessutom - helt emot mina egna moralpredikningar om att fjäsk leder bara till bekymmer och fula ovanor.

Jag, den svaga
Men fjäsket behövs, intalar jag mig själv. Hur skall jag annars nå fram till den där skygga individen som bara drar sig allt längre bort från oss, sluter sig i sin egen bubbla.

Hon, den vilda
Den speciella, den skygga, den mystiska med en integritet som är ett mysterium. Varför blockerar hon sig, gör sig oemottaglig?

Naturligtvis vet jag. Livet har inte alltid varit snällt, något har hänt en gång för längesedan. Jag har hört historien och förstår.

Hon glömmer aldrig.

Varje dag
Smygs det med något extra bara för hennes skull.

Nu vet hon att varje dag, när någon särskild dyker upp, kommer något bra, något trevligt, något gott utan krav på respons, prestation, klapp.

Trägen vinner
Hon höjer sitt huvud, spetsar öronen och vet att - nu, nu kommer hon. Styr stegen rakt mot mig och där finns inte längre tillstymmelse till tvekan eller skymten av oro varken i kropp eller i blicken.

Förväntansfullt stannar hon vid min sida. Höjer, krummar på nacken, jo jag ser att hon tigger eller snarare ber snällt och väntar. Inget nafsade, ingen flykttendens bara vänligt väntande.

Knäckebrödet är uppskattat som alltid. Brödet tar slut och en lätt klapp innan jag går vidare i hagen.