Billie Jean och hans andra låtar har naturligtvis präglat min ungdom som så många andras. Kan inte låta bli att funderar på om min uppväxt och liv blivit annorlunda om jag haft en annan musiksmak. Minns unga nätter i storstadens dunk, på ett discotek med glasgolv i färgande fyrkanter som växlade i takt med musiken. Billie Jean har en särskild plats i mitt hjärta men min favorit är trots allt en annan mindre känd låt.
Känslorna kring hans bortgång är kluvna.
De senaste årens rykten förstörde min relation till hans musik. Det gick inte att njuta, att släppa loss i befriande bensprattel. Tonerna fick en fadd smak. Tänk om det som ryktet sa verkligen var sant. Glädjen trängdes undan för de ohyggliga misstankarna.
Har känslan av att nu blir han - om inte den sagofigur han försökte efterlikna - så i alla fall en legend. Det är väl nästan samma sak.
På något sätt känns det som han lämnade jordelivet långt innan dagens händelse.
26 juni
Idag, vid arbetsdagens slut, är det exakt två år sedan respiratorn kopplades från och min far fick somna in efter 4 dagars kamp. Saknaden är stundtals överväldigande. Han finns i mina tankar dagligen, vi hade små mycket kvar att göra. Jag tror att det fört i år som det har gått upp för mig att han faktiskt inte kommer tillbaka. Någonsin.
Tänk att våra pappor fick somna in samma datum. Nu får vi ha små hemliga ceremonier, kanske över en fika nästa år?
SvaraRaderaKram och tack för allt stöd. Du är goast på TK ska du veta.
Vi gör 26 juni till vår egen fars dag. Om pappa och jag fått som vi velat skulle han vilat i havet. Det var där han hörde hemma och helst tillbringade sin lediga tid. Fika med hemliga ceremonier vid havskanten låter som en fin juste hyllning till pappisarna. Hade han fått bestämma skulle ett glas rött vara på sin plats också.
SvaraRadera