Vad är det med alla dessa herrelösa hundar. Under december och januari har jag träffat på 3 herrelösa rymlingar. Det har aldrig tidigare hänt mej. Jo det har faktiskt hänt en gång tidigare. Men då var det en jakthund som sprang in på vår tomt för en herrans massa år sedan. Vad är det som håller på att hända? Är hundarna mer ouppfostrade eller hundägarna nonchalanta?
Två av hundarna sprang lösa på ordentligt trafikerade vägar i nattsvart mörker.
Den ena, en mörk lite större spets, sprang rakt över en korsning på självaste julafton. Då hade jag inte tid att stanna och eftersom den raskt sprang i väg över ängarna hade jag förmodligen inte fått tag i den ändå. Höll i allafall uppsikt på hemvägen för att se om den strök omkring vid vägen men då syntes inte ett spår av den.
Några dagar senare eller om det var innan jul (minnet sviker mej) sprang en terrierliknande hund längsvägen i "fel" kör fält. Då fick jag blinka som en galning på mötande bilar och så fort det blev mörkt valde hunden att springa i ljuset av mina lyktor. Då kunde jag sätta på varningsblinkers och sakta följa efter hunden. Stannade bilen, gick ut och försökte kalla den till mej men den bara pinnande på. Till sist var det ytterligare en bilist som uppmärksammade det hela hon körde sonika om mig och väntade in hunden lite längre fram på vägen. Hunden fångades in och damen skulle köra runt i området och höra om någon kände igen hunden.
Så igår, hittade vi ytterligare en. I stallet sa dom att de hade hört en hund skälla hela dagen. Det hade mörknat men eftersom snön gör att det går att tida ändå tänkte jag rida en stund på fältet. Plötsligt hörde jag hundskall och jag beslutade mig för att rida mot ljudet för att se om jag kunde lokalisera det. Det är lite lurigt eftersom ljudet studsar i dalen. Vår veterinär hade också kommit på samma tanke och var också ute och lyssnade. Rätt som var det var tystnade det. Veterinären och jag möttes ungefär då, tydligen började vi närma oss. Det verkade som så fort hunden hörde människor elller andra ljud så tystnade hon/han. Efter ha stått knäpptysta en ganska lång stund, kom det två korta skall och var vi båda helt säkra på var ljudet kom ifrån. Veterinären tog ut riktningen i mörkret och började klättra. Och se där på en klippavsats satt en liten frusen terrier. Hur han hade hamnat där vete tusan men det stod helt klart att han inte skulle kunna ta sig därifrån själv. Han var dessutom precis utom räck håll så jag fick sätta iväg tillbaka till stallet och hämta rep och ficklampa. Som tur var kände veterinären igen hunden och ringde ägaren som kom på stört. Det var bara för mig att guida dom i beckmörkret till ingången i skogen sedan fick de följa veterinärens röst. Det tog inte lång stund förrän husse och hund var återförenade och vi alla kunde återvända hem.
Måste säga att Táta är en utmärkt kompis i sådan här lägen. Stabil, lugn och trygg. Enda gången hon reagerade och tydilgt visade att hon ville hem var när det knakade till i skogen och en ljuskägla närmade sig med ett stadig flåsande. "Älgar" med ficklampa var lite för mycket för min trogna vän och trots att jag fick be "älgen" tala till oss så kände hon sig inte helt säker. "Kan dom ha ficklampa kan dom säkert tala också", tycks hon ha tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar