Jag, Mii och Wii

En liten rundnätt dam med glasögon och hängkinder ser nedslående ut när jag gör dåliga hopp i backhoppning eller kör det säkra före det osäkra och fegar mig ner i slalomen. För att inte nämna hennes förtret när bubblan hon springer i kraschar mot en bergvägg och brister så att hon nästan drunknar. Däremot blir hon väldigt förtjust och viftar med sina små tjocka armar när jag är rockarloss ordentligt med rockringarna.

Får jag lov att prentera mitt alias i den digitala världen - Mii eller Miiwii-Morsan som jag kallar henne. Det är hon och jag nu. Vi tränar, kör yoga, aerobic, balans- och muskelövningar tillsammans. Hon är hård. Säger att jag är tjock, överviktig och tycker att jag tränar för sällan. Fast jag som aldrig tränar annars, redan har tränat fyra gånger sen i julas. Hon har iofs rätt. Det konstiga är att ju mer jag tränar desto sämre går det, hm.

Min fitålder, ja det heter faktiskt så, är 41 år vilket är glädjande och absolut bättre än min sportålder som är ... glp ... håll i mig ... hela 65 år. Och så säger dom att man inte måste ha bollsinne för att spela wii - och jag mitt dumma nöt som gick på det. Ett ålderstest att förtränga och glömma. Framöver är det fitten som gäller efter som den är mycket snällare. Hur jag än vinglar och fuskar säger tränaren att jag har en "fantastic posture" och kommer med uppmuntrande tips.

/Snart smal vacker och underbar ;-)