Bokmässan och 11.000 steg

Så var årets bokmässa avklarad och fötterna har överlevt. Konstaterar krasst att med tiden kommer trots allt viss vishet - värkar det som ;-)

För mig var det första gången bekvämlighet gick före fåfänga när det gäller bokmässan. Inser plötsligt och inte en dag för tidigt att en grå 40-åring är lika osynlig i massan oavsett högklackat eller fotriktigt. Den klokskapen belönades med massa siffror på stegräknaren och helt användbara fötter dagen där på.

I min för dagen och mitt livs första inköpta miljövänliga bokkasse hade jag dessutom fått ner:

• 4 cd-böcker
• en Faktoid
• en bok på isländska

Urnöjd med mina fynd trots en oförsvarlig mängd spenderade hundralappar, på ett verk där jag inte förstår ett enda ord. Men vilka bilder - oj, oj, oj. Ibland har språket ingen som helst betydelse.

Faktoider var ett självklart måsteköp. Inte många gånger man faktiskt är bekant med en författare. Marscherade systemaniskt gång upp och gång ner mellan utställarna för att inte missa någon. Med den metoden gick det inte att missa Forums jättemonter. Faktoid - jo, för dig som inte vet vad en faktiod är kan http://www.faktoider.nu/ ge svar på den frågan.

En bok i örat, bakom ratten eller strykjärnet är den ultimata avkopplingen och gör annars ganska tråkiga sysselsättningar alldeles för korta. Så ett djupdyk i realådan resulterade i fyra nya deckare till fyndpris.

Om jag såg några kändisar? Nu ska det erkännas att jag har en tunnelsyn utan desslike och ingen kändiskoll överhuvudtaget. Så jag vet inte hur många jag missat men en del kan inte ens jag missa. Jo såklart, Guillou han är ju rent av svår att undvika, annars var den mest uppiggande kändisglimten "Ulla-Bella, sekreterare"

Annat minnesvärt som hänt i veckan: hummerpremiär, hästvakteri och kattparning.

Hummertinor i Skärhamn

Så med bildbehandlingskursen och veckans nyförvärv så känner jag mig väl till mods och härligt redo för hösten 2008.

Första inlämningsuppgiften

Så var det dags att ge prov på inhämtade kunskaper i kursen Digital bildhantering. Två webboptimerade bilder, en före- och en efterbild, skulle förevisas med kommentar. Här är min bild utan kommentar.

Bearbetad

Skulptur av Hanneke Beaumont


Obearbetad

Skulptur av Hanneke Beaumont


Bilden är från Pilane gravfält på Tjörn

Isac från Sundsby

Isac från Sundsby, originally uploaded by webberiet.

En av flera bilder tagna på Isac när han visade upp sig i hagen.
Anledningen att jag lägger upp detta lite udda inlägg är att det är en av övningarna i den högskolekurs i digital bildbehandling som jag läser på distans just nu.

Viktig

En helt vanlig mamma satt och fyllde i ett kvällstidningstest där bland annat frågan:
-Anser du att du är normalviktig? dök upp.
Hon läste frågan högt för sig själv och den 9-årige sonen lyssnade och funderade. Sen sa han:
-Nää, mamma, du är inte normalviktig. Du är ju jätteviktig!

Härmed önskas alla mammor och alla andra överviktiga en trevlig dag!

Otroligt barnslig, rent av pinsam

Jag är så omåttligt förtjust i den nya lilla krabaten. Den där charmerande lilla påhittade och ack så oputsande men samtidigt välgjorda filuren. Du vet han den nyfikna och varmhjärtade lilla plåtmanickeln vid namn Wall-E.

Jag är förmodligen den barnsligaste tanten i världen. Men han är förtjusande. Skrattar så att tårarna rinner varje gång jag ser den här sekvensen.

Mina tonårsdöttrarna förstår mig inte. "Mamma - så rolig är den inte" Men jo, det är den.

Fick en ny kollega i veckan och tänkte pigga upp honom lite på fredagseftermiddagen. In på youtube och så klick. Underbart roligt åter igen och tårarna rann. Nya kollegan log artigt och var genast tvungen att rusa till bussen.

Ops! Får nog inse att det trots allt kanske ligger ett uns av klokhet i mina mina döttras ord.

Men jag kan inte låta bli att dela med mig. Glöm inte ljudet.

Värre än tandläkar'n

Blev fotograferad idag, usch jag verkligen avskyr det. Försökte att uppföra mig och inte spy galla, miljoner ursäkter över den obekväma situationen och den stackars fotografen. Det gick väl så där. Hon var snäll och lyssnade gav instruktioner och småpratade trevligt. Verkligen jätterar.

Men inte kommer det något gott ur detta - en ful fet kärring med passerat bäst-före-datum.
Försöker intala mig att det är så här verkligheten ser ut och att det är jag där på bilden. Man ska gilla sig själv och acceptera sin ålder. Men vad f*n. Ålder är inga problem men kärringen på bilden känns definitvt inte som jag. Ska jobba på det där med att gilla läget och acceptera faktum och det är verkligen inget problem förrän man ... som sagt ... ser resultatet i displayen.

Förr i min ungdom kunde jag då och då, i ljusa stunder, trösta mig med "Du är ful - Jag är fet - Jag kan banta". Men nu då när båda passar lika bra. Finns det någon sorts mantra eller annan terapeutisk övning tro?

Varför är det så avskyvärt att vara på den ena sidan a kameran och så himla kul på den andra? Någon sorts balans bordet det finnas - för rättvisan skull - eller?

Så mycket behagligare med ett tandläkarbesök. Kort uthärdligt plåga men sen fina och hela tänder.

(inget foto av förklarliga skäl)

Avslöjad

I förrgår kom hon travande mot mig.





Det spratt till i magen av en lyckokänsla. Självklart belönades hon. Som tack för att hon tagit emot min "gåva" fick jag nåden att ge henne en lång vänlig klapp längs halsen.

Jo det är så fjäsk fungerar i vår hage.


Igår

... hade resten av flocken kommit på vår hemlighet. Efter ett halvårs smusslande trugande hade vår hemlighet avslöjats. Alla 20 kom travande emot mig.

Glup, vänligt sinnade förvisso men när de mer ranghöga börjar hävad sin rätt är det inte jättekul att befinna sig mitt i smeten. Min Perla är inte ranghög och förpassades snabbt. Fick muta huliganen/erna, min egen och snabbt som en vessla smyga till pärlan en smakbit.

Sen gällde att högga tag i egna pållen och förpassa sig snabbare än blixten ur hagen.

Nu gäller det att överlista "krokodilerna", så att fjäsket kan fortgå i det dolda.